Eester

Åh vad det är skönt att vara hemma igen, åkte ju iväg på utbildning i veckan och sov på slott inatt=) Näsby slott väldigt charmigt och mysigt.

Det var en väldigt givande utbildning inom kamrat stöd och krishantering. Så nu är man lite mera förberedd om det skulle vara en påkörning eller någon annan kris. Min roll blir ju att åka ut till de drabbade och hjälpa dom hem och att dom får prata om det som hänt. Sen då kanske skicka dom vidare till proffs hjälp om det skulle behövas.
Träffade en helt otrolig kvinna där, hon jobbar i Malmö och vi hade en otroligt givande samtal. För när man pratar om olika kriser som kan uppstå väcker det många känslor.
Tex Tsunamin som var, jag hade ju min biologiske far där och min lilla syster, och den där ovissheten i flera dagar om dom levde eller inte. Så vi skulle prata om känslor utifrån ett reportage om Tsunamin, jag hann inte långt innan tårarna rann från mina kinder. För jag var en av alla som ville veta om mina hade överlevt. Och denna otroliga skåning förstod hur jobbigt det var för mig och tog med mig därifrån och vi verkligen pratade om det. Jag har aldrig pratat om det på riktigt utan lagt ett lock på och ignorerat det. Men även om det var längesen nu, så har det vart något inom mig som grott och nu äntligen har jag blivit svag och pratat ut om det och gråtit. Jag känner mig 100 gånger lättare inombords.

Och det jag lärde mig av det är vikten av att verkligen prata ut om sina känslor, för förr eller senare rinner det över.

Så nu är det bara resterande problem kvar=)
För problem har väl alla? Små eller stora dom gör att man mår dåligt iallafall. Och det du upplever som jobbigt, det är jobbigt och ingen skitsak. För den som säger det och inte lyssnar är en dålig vän!

Och Ingela är en riktig klippa=) Tusen tack