Eester

Söndagen den 9 augusti sent på kvällen började jag att få värkar. Hade ju tid för ställningstagande kl 8.15 dagen efter. Värkarna började lite smått och jag trodde att de skulle avta som vanligt. Hade ju inte haft särskilt mycket värkar innan. Men när de börjat hålla i sig en timme trodde jag att det skulle nog vara på G, och allt fortsatte och värkarna kom tätare och tätare. Så vid kl 6 åkte vi in till förlossningen, hade då haft värkar i 6 timmar och dom varade ca 1 minut med 3 minuters mellanrum. Inne på förlossningen blev jag undersökt och då var jag öppen endast 2 cm, snacka om att det kändes snopet. Men eftersom jag hade tid för ställningstagandet blev beslutet att jag fick stanna kvar där. Fick 2 citodon så jag skulle kunna vila lite eftersom jag inte sovit på ett dygn nästan. Så jag kunde vila i ca 2-3 timmar. Dom kollade ju bebisen och mig med ctg-kurva hela tiden och värkarna hade avtagit. Så då fick jag lite hjälp och en gel fördes upp i slidan som skulle mjuka upp livmodertappen och sätta igång det hela igen. Men efter ca 20 minuter kommer dom in och börjar kolla en massa och tillkallar läkaren, som lite tidigare gjort ett ultraljud. Dom pratar och kollar kurvan och jag är inte alls med i matchen men fattar att något är fel. Sen kommer ytterligare en läkare in och då börjar dom prata med mig. Thomas hade just då bara åkt iväg en snabbis för att handla något att äta.
Dom förklarar att det är dåligt med fostervatten och att bebisen reagerat på igångsättningen, att hjärtljuden sjönk en del under några intervaller för att arbetas upp till för högt. Med andra ord hon mådde dåligt där inne och var stressad. Ena läkaren förklarade för mig vad som hände och att dom skulle vilja plocka ut henne så fort som möjligt, för att risken fanns om hjärtljuden sjönk igen skulle hon inte klara av det något mera. Och att om det skulle bli en vanlig förlossning var risken att hon skulle klara sig minimal. Klart jag valde snitt och så fort som möjligt. Då var nog kl ca 12, och Thomas kom tillbaka och fann mig helt gråtandes i rummet med alla dessa läkare och barnmorskor. Så in med en kateter och sen bar det iväg till operation.
Väl där förberedde dom mig och sig själva och jag fick en ryggmärgsbedövning, vilket gjorde skit jävla ont! Den tog då fint bedövade bort hela mig i princip. Den skulle ta från bysten och ner men tog armar och hela allt utom huvude typ. Fick svårt att andas och blodtrycket svajade lite så jag höll på att spy flera gånger första minuterna. Tur att illamåendet försvann och jag kunde andas hyffsat normalt iaf.
Sen började dom skära upp mig och jag kände inte ett dugg bara att det svajade lite grann. Har lite dålig tidsuppfattning men efter kanske 10 minuter hör man ett litet gny och sen ett vrål och hon var ute:-) Dom sa direkt att det gick bra och barnmorskan gav henne till Thomas och jag fick se henne mycket snabbt, kunde inte vrida huvudet så jag fick ingen bra skymt av henne. Fick ju ligga kvar där och bli ihopsydd, sen fick jag åka till uppvaket.
Efter ca 1.5 timme där kom Thomas dit med våran älskade dotter Lea. Hon var det finaste jag nånsin sett och jag kände hur mycket jag älskade henne där och då.
Hon var en stor tjej vägde 4185 och var 54 lång:-) Och mådde jätte bra efter omständigheterna.

Fick senare veta av läkaren att det inte fanns något fostervatten kvar och att hon inte hade klarat en vanlig förlossning, hon hade inte ens klarat sig nån timme till i magen. Så jag är så otroligt tacksam över det jag fått till världen... Och otroligt tack till de underbara läkarna och barnmorskorna som jobbade denna dag. Kan inte tacka dom nog för att dom handlade snabbt och bra.........
Så nu vill jag bara att vi ska få leva lyckligt ihop med varandra:-)